Det blir aldrig detsamma
Mamma, jag och barnen tar bilen till Skåne för att hälsa på min mormors syster, moster T. Det är en resa vi har gjort hundratals gånger, och den är förknippad med lika många minnen.
Huset som moster T bor i, har varit i familjens ägo i närmare hundra år. Där är mormor och moster T födda, här dog deras föräldrar. Det är ett litet trångt stenhus, med en sandig, dammig tomt.
När jag var liten och moster T:s man levde, luktade det cigarrök och matos i huset. Man fick sova på lakan som var fuktiga och doftade linneskåp. När man vaknade fick man gå ut och kissa i gräset, eftersom gäststigan inte hade badrum. I bortre änden av tomten odlades potatis, rädisor, rödbetor, vinbär, hallon och "mo-rödderna" stod i rader. Det var mat och fika och hemgjord saft, inläggningar och sill och nypotatis. Det var nybakt och äkta smör på mackorna, orgelspel och sång.
Nu bekräftar jag för tredje gången att det är söndag, kollar vad som ligger i dosetten och konstaterar att jag måste skura toan innan jag kan använda den. Jag ser med vemod alla svarta ränder kring lysknappar och dörrhandtag, de halvdiskade kopparna. Det finns inte längre några blommor i fönstren, och luckan till vinden är stängd. Min mamma vill ta med barnen upp dit, liksom hon fick gå dit när hon var liten, men det ligger råttgift på alla trappsteg.
Luften står still inne i det lilla huset, och det luktar mögel. Det är så dålig luft att jag får stickningar i ansiktet och måste gå ut för jag håller på att få andnöd därinne. Kanske dolde cigarröken möglet innan; cigarr och lavendel.
Minnesbilderna är många, när jag går genom trädgården och ut genom grinden mot allmäningen. Jag ser mina morföräldrar vid kaffebordet i "haven", då när de var i sextioårsåldern och var pigga och friska. Jag ler åt minnet av moster T med ett rabarberblad på huvudet som skydd mot solen. Brorsan och jag som led när vi fick inlagd pumpa till maten. Trädgården med alla träden, som kändes oändligt stor. Nu undrar jag var alla smultronplantorna tagit vägen och hur alla uthusen har kunna förfalla så snabbt.
Det är så oändligt sorgligt och tomt att se ett hus och en trädgård förfalla. Ett liv och ett arbete som liksom ebbar och flackar som ett ljus som nästan slocknat. Orken är slut, tiden är nästan ute och allt är jobbigt, nervöst och ostadigt. Platsen har förlorat sin själ på nåt vis, energin är borta och orken, ja den är definitivt slut.
Nej, det blir aldrig detsamma igen.
"... det är kanske bara det jag vill minnas
som jag minns..."
Huset som moster T bor i, har varit i familjens ägo i närmare hundra år. Där är mormor och moster T födda, här dog deras föräldrar. Det är ett litet trångt stenhus, med en sandig, dammig tomt.
När jag var liten och moster T:s man levde, luktade det cigarrök och matos i huset. Man fick sova på lakan som var fuktiga och doftade linneskåp. När man vaknade fick man gå ut och kissa i gräset, eftersom gäststigan inte hade badrum. I bortre änden av tomten odlades potatis, rädisor, rödbetor, vinbär, hallon och "mo-rödderna" stod i rader. Det var mat och fika och hemgjord saft, inläggningar och sill och nypotatis. Det var nybakt och äkta smör på mackorna, orgelspel och sång.
Nu bekräftar jag för tredje gången att det är söndag, kollar vad som ligger i dosetten och konstaterar att jag måste skura toan innan jag kan använda den. Jag ser med vemod alla svarta ränder kring lysknappar och dörrhandtag, de halvdiskade kopparna. Det finns inte längre några blommor i fönstren, och luckan till vinden är stängd. Min mamma vill ta med barnen upp dit, liksom hon fick gå dit när hon var liten, men det ligger råttgift på alla trappsteg.
Luften står still inne i det lilla huset, och det luktar mögel. Det är så dålig luft att jag får stickningar i ansiktet och måste gå ut för jag håller på att få andnöd därinne. Kanske dolde cigarröken möglet innan; cigarr och lavendel.
Minnesbilderna är många, när jag går genom trädgården och ut genom grinden mot allmäningen. Jag ser mina morföräldrar vid kaffebordet i "haven", då när de var i sextioårsåldern och var pigga och friska. Jag ler åt minnet av moster T med ett rabarberblad på huvudet som skydd mot solen. Brorsan och jag som led när vi fick inlagd pumpa till maten. Trädgården med alla träden, som kändes oändligt stor. Nu undrar jag var alla smultronplantorna tagit vägen och hur alla uthusen har kunna förfalla så snabbt.
Det är så oändligt sorgligt och tomt att se ett hus och en trädgård förfalla. Ett liv och ett arbete som liksom ebbar och flackar som ett ljus som nästan slocknat. Orken är slut, tiden är nästan ute och allt är jobbigt, nervöst och ostadigt. Platsen har förlorat sin själ på nåt vis, energin är borta och orken, ja den är definitivt slut.
Nej, det blir aldrig detsamma igen.
"... det är kanske bara det jag vill minnas
som jag minns..."
Kommentarer
Postat av: Jenny
Det här var verkligen intressant och bra skrivet!
Trackback
