Marsianerna kommer
Läser en artikel i DN om NASA:s lilla tur till Mars. Där har man tagit en bild av landskapet och på denna syns en mystisk vit fläck. Konspirationsteoretiker tror nu att NASA försökt retuschera en rymdis som från början funnits med på bilden. Jag älskar konspirationsteorier, och maken brukar komma med egna. Underförstått, så är ju dessa mer eller mindre sannolika. Det ligger ju i begreppets natur.
Jag levde större delen av min barndom i panisk skräck för rymdvarelser. Pappa hade en skiva som heter "War of the Worlds", med läskig musik och Richard Burtons domdagsklingande berättarröst. Historien bygger på HG Wells klassiker med samma namn. Orson Wells gjorde den i radio på sin tid, och skrämde tydligen halvt ihjäl större delen av Storbritannien, som trodde det var på riktigt. Än idag far jag lite illa när jag hittar musiken på youtube (det är som "Carmina Burana", jag blir så rädd så det kryper i kroppen). Jag vet att det gjorts en film också, den har jag inte vågat se, trots att jag är 34.
Vi var och såg E.T. på bio, min styvbrorsa ville så gärna se den, och jag var väl kanske för liten. I flera månader låg jag vaken sent på kvällarna och väntade mej få se den lilla rymdisen dyka upp med sitt lysande finger i dörrhålet. Jag var skiträdd, rent ut sagt.
Och inte blev det bättre av Alien-filmerna och jag tyckte det var underbart när Will Smith slog rymdisen på käften i Independence Day. Sen blev jag skiträdd när den piggnade till igen.
Jag höll på att dö av skräck när de där tecknen i sädesfälten i England dök upp. Det tog onaturligt lång tid innan nån kunde förklara hur de hade uppkommit, och ovissheten var jobbig. Sen ska jag ärligt erkänna att jag blev liite besviken när det var människor som hade gjort dem. Antiklimax, kan man säga.
Jag tycker det är intressant hur rymdvarelser avbildas i filmer. Vad är det som säger att liv från andra planeter prompt måste vara människolika? Oftast har de ju två ögon, nån typ av näsa och klarar sej utmärkt på att andas våran luft. Jag menar, om liv ska kunna uppstå på andra, för oss väldigt ogästvänliga platser, då skulle de ju inte klara sej så bra om de behövde samma förutsättningar som vi. Och i så fall, skulle det ju bara vara att sabba deras motsvarighet till syrgastub, så är de ju rökta. Kan ju vara bra att tänka på i fall nån rymdis med gasmask blir för närgången.
Jag kan tala om att ingen skulle vara räddare än jag om det började landa rymdskepp på planeten Jorden. I "War of the Worlds" dör marsianerna tillslut av nån jordisk bakterie som de inte tål och blir uppätna av kråkor. Klen tröst, tycker jag, när mänskligheten ändå fick flytta ner i underjorden för att klara sej.
Konspirationsteorin i artikeln känns lite långsökt, så brukar det ju vara. Men jag tycker det blir så roligt, när folk snöar in på såna där grejer. Tänk att leva ett helt liv och bara fundera på hur NASA försöker mörka att det finns liv på Mars. Förresten fattar väl vem som helst att vi omöjligt kan var ensamma i ett helt universum. Att tro det är ju bara korkat.
Men jag säger som Kalle i Kalle & Hobbe:
"Om rymdvarelserna kommer hit, är det ju inte oss det är synd. Det är rymdvarelserna."
Jag levde större delen av min barndom i panisk skräck för rymdvarelser. Pappa hade en skiva som heter "War of the Worlds", med läskig musik och Richard Burtons domdagsklingande berättarröst. Historien bygger på HG Wells klassiker med samma namn. Orson Wells gjorde den i radio på sin tid, och skrämde tydligen halvt ihjäl större delen av Storbritannien, som trodde det var på riktigt. Än idag far jag lite illa när jag hittar musiken på youtube (det är som "Carmina Burana", jag blir så rädd så det kryper i kroppen). Jag vet att det gjorts en film också, den har jag inte vågat se, trots att jag är 34.
Vi var och såg E.T. på bio, min styvbrorsa ville så gärna se den, och jag var väl kanske för liten. I flera månader låg jag vaken sent på kvällarna och väntade mej få se den lilla rymdisen dyka upp med sitt lysande finger i dörrhålet. Jag var skiträdd, rent ut sagt.
Och inte blev det bättre av Alien-filmerna och jag tyckte det var underbart när Will Smith slog rymdisen på käften i Independence Day. Sen blev jag skiträdd när den piggnade till igen.
Jag höll på att dö av skräck när de där tecknen i sädesfälten i England dök upp. Det tog onaturligt lång tid innan nån kunde förklara hur de hade uppkommit, och ovissheten var jobbig. Sen ska jag ärligt erkänna att jag blev liite besviken när det var människor som hade gjort dem. Antiklimax, kan man säga.
Jag tycker det är intressant hur rymdvarelser avbildas i filmer. Vad är det som säger att liv från andra planeter prompt måste vara människolika? Oftast har de ju två ögon, nån typ av näsa och klarar sej utmärkt på att andas våran luft. Jag menar, om liv ska kunna uppstå på andra, för oss väldigt ogästvänliga platser, då skulle de ju inte klara sej så bra om de behövde samma förutsättningar som vi. Och i så fall, skulle det ju bara vara att sabba deras motsvarighet till syrgastub, så är de ju rökta. Kan ju vara bra att tänka på i fall nån rymdis med gasmask blir för närgången.
Jag kan tala om att ingen skulle vara räddare än jag om det började landa rymdskepp på planeten Jorden. I "War of the Worlds" dör marsianerna tillslut av nån jordisk bakterie som de inte tål och blir uppätna av kråkor. Klen tröst, tycker jag, när mänskligheten ändå fick flytta ner i underjorden för att klara sej.
Konspirationsteorin i artikeln känns lite långsökt, så brukar det ju vara. Men jag tycker det blir så roligt, när folk snöar in på såna där grejer. Tänk att leva ett helt liv och bara fundera på hur NASA försöker mörka att det finns liv på Mars. Förresten fattar väl vem som helst att vi omöjligt kan var ensamma i ett helt universum. Att tro det är ju bara korkat.
Men jag säger som Kalle i Kalle & Hobbe:
"Om rymdvarelserna kommer hit, är det ju inte oss det är synd. Det är rymdvarelserna."
Kommentarer
Trackback
