nurseblog

Klockan var 7 minuter över tolv idag i gymmets omklädningsrum. En kvinna i min ålder säger till sin väninna: "Jag måste vara tillbaka på jobbet vid halv ett, å så ska jag äta också innan." Hon sa det inte med desperation eller panik, utan med stolthet i rösten.
Jag tycker det är märkligt att det i vår kultur är FINT att stressa. Man beundrar folk som klämmer in så mycket som möjligt på som lite tid som möjligt.

Och själv gör jag likadant. Som idag:

Skjutsar barnen med cykel till dagis och skola.
Åker hem, gör räkningar och läser tidningen.
Packar träningsväskan och åker till gymmet. Känns som om jag har ont om tid hela tiden. Tränar en timme och gör mej iordning. Häver i mej en återhämtningdryck.
Går runt på stan och letar efter en datorväska. Köper en och lite shorts till barnen.
Åker hem, tar cykeln och hämtar barnen. Väl hemma igen, kan jag äntligen äta lunch, då är klockan två.

Ja, det är ju avkopplande att ha en ledig dag ibland, inte sant?