nurseblog

"Kör päronen i mixern, å vips där har du dina äpplen", skrev jag på en väns blogg häromdagen.
Tyckte själv att det blev rätt fyndigt. Dessutom är det sant.
Det är ju oftast smått outhärdlligt att umgås med folk som har jobbiga barn. Kanske inte så mycket för att barnen inte uppför sej, men för att föräldrarna inte har vett att säga ifrån.

Jag brukar tala om för mina barn hur stolt jag är över dem när vi har varit gäster nånstans. Visst mina barn har ockå flippat ur och betett sej hemma hos andra, men för det allra mesta är de hur coola som helst.
Häromdan var vi hemma hos en mammaledig kollega och fikade. Det var nio barn i huset.
N-i-o b-a-r-n, det är många.
Ändå satt vi en god stund med vårt fika, och det hände ingenting med alla barnen. De lekte (de som är i lekande ålder, det var ett par riktiga småttingar med också), åt mackor och kakor och var allmänt sköna och glada. Inga barn som fick elakhetsanfall eller nitade nån annan. Imponerande.

Fast nu snackar vi barn till föräldrar som har tid och ork samt kunskap att lära sina barn hur man uppför sej. Jag är långt ifrån nån expert på barnuppfostran, mer än att jag är sjukligt konsekvent och det är nog en bra början.
En del föräldrar är ju precis lika flaxiga och barnsliga och okonsekventa som sina barn. Ena minuten är det ok att äta godis en tisdag, och nästa stund är det skrik och gap kring samma fråga. Och ofta beror det på att föräldrarna inte har samma regler.
Hallå, det måste ju vara det enklaste av alltihop. Punkt 1-5, liksom!

Har sett en del såna där nanny-program, och usch vad jag tycker synd om de föräldrarna. Tänk att vara så hjälplös att man inte kan få sin egen familj att hålla samma spår. De flesta av de där familjerna har ju helt vanliga barn, utan bokstavkombinationer och sånt, och ändå kan inte föräldrarna få ungarna att sitta ner och äta middag utan att riva halva köket och sätta eld på katten. Jag får inte ihop det.

Det är likadant i skolan. Det går ju att klaga hur mycket som helst på för stora klasser, för lite gympa och för få vuxna. Så länge inte ungarna har med sej vanligt hyffs och vett hemifrån, så kan fan inte skolan göra mycket åt saken. Så länge de vuxna hemma inte kan uppföra sej, så gör ju inte ungarna det heller. Återigen kan man ju sätta sej själv som mall, för barnen gör ju precis som vi.

I fredags var våra godaste vänner här och åt middag. Barnen lekte och styrde med sitt och rätt som det var, låg de och sov huller om buller, mätta och nöjda av lek och välling. Och visst lille K fick ett härligt trotsigt treåringsanfall, och tjejerna hade tagit fram varenda prinsesspryl i hela huset - men det hör ju till.