Invalido
Jag avslutade skärtorsdagen med att göra ett snitt ner till benet i min vänstra tumme. Det går ganska lätt med en japansk grönsakskniv, särskilt om man samma dag brynt den och skött om den lite extra.
Jag måste säga att det är en speciell känsla när kniven träffar benet, och man hinner tänka "jaha, där tog det stopp".
Tack vare lite sinnesnärvaro och ett visst mått av yrkeskunskap, satte jag omedelbart den andra tummen över snittet. Sen fick jag sitta så i 45 minuter, innan det slutade blöda och jag kunde tejpa ihop eländet. Jag gör ibland spontaninköp av bra-att-ha-saker på apoteket, därför hade jag suturtejp hemma.
Däremellan hann jag tänka att jag kanske skulle ha åkt till jourvårdcentralen för att få det sytt. Men då hade jag lika gärna kunnat få åka hem med tejp, så då kunde jag lika så bra själv. Och varför händer alltid sånt på kvällar och helger?
Jag skulle ha jobbat idag, men det blev inget med det. Finns ingen chans att hålla händerna rena med ett bandage på ena tummen. Och sen få vi inte jobba med sår på händerna - punkt. Men det känns lite snopet, jag är ju inte sjuk på det viset, bara lite justerad.
Nu har jag fått göra en massa grejer med en och en halv hand. Det är ju märkligt vad man bli klumpig. Att man gör så mycket med tummen, tänka sej. Knyta skor, skala vitlöksklyftor, hälla av pasta. Svåra grejer.
Det roliga är att precis innan jag skar mej, hade min mamma och jag dragit igång följande projekt: Två kakor stod i ugnen, en bröddeg jäste, lakanen var urrivna ur två sängar, en tvätt låg i maskinen och en i tumlaren, dessutom var hela kylskåpet tömt för städning.
Alltså fick jag sitta och titta på medan mamma fick reda ut det hela, vilket hon gjorde med bravur. Hon kände sej lite utarbetad och fick på detta vis ännu mer att göra.
När allt var klart sa mamma: "Det var skönt att få nåt annat att tänka på än jobbet. Jag känner mej mycket piggare nu!"
Ja, allting har ju som bekant en mening.
Jag måste säga att det är en speciell känsla när kniven träffar benet, och man hinner tänka "jaha, där tog det stopp".
Tack vare lite sinnesnärvaro och ett visst mått av yrkeskunskap, satte jag omedelbart den andra tummen över snittet. Sen fick jag sitta så i 45 minuter, innan det slutade blöda och jag kunde tejpa ihop eländet. Jag gör ibland spontaninköp av bra-att-ha-saker på apoteket, därför hade jag suturtejp hemma.
Däremellan hann jag tänka att jag kanske skulle ha åkt till jourvårdcentralen för att få det sytt. Men då hade jag lika gärna kunnat få åka hem med tejp, så då kunde jag lika så bra själv. Och varför händer alltid sånt på kvällar och helger?
Jag skulle ha jobbat idag, men det blev inget med det. Finns ingen chans att hålla händerna rena med ett bandage på ena tummen. Och sen få vi inte jobba med sår på händerna - punkt. Men det känns lite snopet, jag är ju inte sjuk på det viset, bara lite justerad.
Nu har jag fått göra en massa grejer med en och en halv hand. Det är ju märkligt vad man bli klumpig. Att man gör så mycket med tummen, tänka sej. Knyta skor, skala vitlöksklyftor, hälla av pasta. Svåra grejer.
Det roliga är att precis innan jag skar mej, hade min mamma och jag dragit igång följande projekt: Två kakor stod i ugnen, en bröddeg jäste, lakanen var urrivna ur två sängar, en tvätt låg i maskinen och en i tumlaren, dessutom var hela kylskåpet tömt för städning.
Alltså fick jag sitta och titta på medan mamma fick reda ut det hela, vilket hon gjorde med bravur. Hon kände sej lite utarbetad och fick på detta vis ännu mer att göra.
När allt var klart sa mamma: "Det var skönt att få nåt annat att tänka på än jobbet. Jag känner mej mycket piggare nu!"
Ja, allting har ju som bekant en mening.
Kommentarer
Trackback
