Jämställdhet
Läser i DN att dockor numera också ska programmeras så att de kan säga "pappa". Det blir tydligen mer jämställt så.
Detta återuppväckte en tanke som jag haft ett tag, nämligen den om att det nog är vi kvinnor som bäst klarar av att hantera jämställdheten.
Jag undrar till exempel vad småkillarna skulle säga om deras bionicles skulle börja säga "mamma", eller hade rosaglittrande ögon. Antagligen skulle de kasta sej på leksaksaffärsgolvet och skrika i himmelens sky.
Detta emedan tjejerna skulle ta sina pappiga dockor under armen och ge sej ut på jakt efter en "pappa" som kunde delta i leken. Eller bjuda den glitterögda legoroboten på te i dockskåpet. Inget konstigt med det, liksom, de är vana att hantera spännande förändringar.
När jag jobbade i färgbutiken, var det väldigt många karlar som hade svårt att ta mina tips och råd på allvar. De klarade tydligen inte av att en kvinna kunde mer än dem i såna frågor. Och det framgick rätt tydligt att jag inte var där som dekoration, så en del trodde att jag bara skulle sälja hobbyfärg och textilfärg till tanterna.
Nej, jag menar va fasen, det var ett bra tag sen vi började ha långbyxor nu. Och vi har röstat och haft bankkonton, ägt företag, kört bil och druckit pilsner rätt länge. Vi är vana, men många män får fortfarande panik när en kvinna ska göra nåt traditionellt manligt.
En del tycker tydligen att det är skämmigt att vara kvinna fortfarande. Jag ser det främst hos lite äldre kvinnliga kollegor. Jädrans vad de kryper efter väggarna när nån manlig läkare dikterar villkoren. Vi som har en annan syn på saken, fattar ingenting. Vad är det frågan om?
Och nej, vi tycker inte det är fint att bli kallade för "syster" av läkarna, vi har namn. Nästa gång nån säger det till mej, kommer jag säga "brorsan" tillbaka.
Jag klarar av att vara hej och tjenis med gubbeliten, det blir spännande att se hur lång tid det tar innan de fattar att det liksom liiiite smått över de senaste 300 åren har skett en förändring.
Under tiden kommer vi kvinnor att köra på, utan att ropa efter "pappa". Nån dag kanske de hinner ikapp.
Detta återuppväckte en tanke som jag haft ett tag, nämligen den om att det nog är vi kvinnor som bäst klarar av att hantera jämställdheten.
Jag undrar till exempel vad småkillarna skulle säga om deras bionicles skulle börja säga "mamma", eller hade rosaglittrande ögon. Antagligen skulle de kasta sej på leksaksaffärsgolvet och skrika i himmelens sky.
Detta emedan tjejerna skulle ta sina pappiga dockor under armen och ge sej ut på jakt efter en "pappa" som kunde delta i leken. Eller bjuda den glitterögda legoroboten på te i dockskåpet. Inget konstigt med det, liksom, de är vana att hantera spännande förändringar.
När jag jobbade i färgbutiken, var det väldigt många karlar som hade svårt att ta mina tips och råd på allvar. De klarade tydligen inte av att en kvinna kunde mer än dem i såna frågor. Och det framgick rätt tydligt att jag inte var där som dekoration, så en del trodde att jag bara skulle sälja hobbyfärg och textilfärg till tanterna.
Nej, jag menar va fasen, det var ett bra tag sen vi började ha långbyxor nu. Och vi har röstat och haft bankkonton, ägt företag, kört bil och druckit pilsner rätt länge. Vi är vana, men många män får fortfarande panik när en kvinna ska göra nåt traditionellt manligt.
En del tycker tydligen att det är skämmigt att vara kvinna fortfarande. Jag ser det främst hos lite äldre kvinnliga kollegor. Jädrans vad de kryper efter väggarna när nån manlig läkare dikterar villkoren. Vi som har en annan syn på saken, fattar ingenting. Vad är det frågan om?
Och nej, vi tycker inte det är fint att bli kallade för "syster" av läkarna, vi har namn. Nästa gång nån säger det till mej, kommer jag säga "brorsan" tillbaka.
Jag klarar av att vara hej och tjenis med gubbeliten, det blir spännande att se hur lång tid det tar innan de fattar att det liksom liiiite smått över de senaste 300 åren har skett en förändring.
Under tiden kommer vi kvinnor att köra på, utan att ropa efter "pappa". Nån dag kanske de hinner ikapp.
Kommentarer
Trackback
