Om att kasta in en orm i tältet
... bråkar på jobbet. Så står det i statusrutan på min facebook-profil sen ett par dagar tillbaka. Jag har kastat in en orm i tältet.
Det är så enkelt att jag tröttnat på att sjuksköterskor (och undersköterskor med för den delen) på min arbetsplats blir illa behandlade av läkare.
I onsdags hände en grej som är helt oacceptabel, bara för att en läkare underlät att sköta sitt jobb. På grund av detta blev en av mina kollegor hotad och förolämpad av en patient.
På min arbetsplats får läkarna bete sej hur som helst. Det är sedan länge accepterat av vissa kollegor, och det sopas under mattan. Jag kan tala om att om sjuksköterskorna betedde sej så illa, skulle ingen tro att vi var riktigt kloka. Skulle vem som helst bete sej så på sin arbetsplats eller ute på gatan, så skulle han/hon bli inspärrad, folk skulle ringa polisen.
Exempel på avvikande beteende hos läkare, sånt här förekommer dagligen:
Man kastar saker omkring sej, man skriker och gapar inför patienterna, man bankar och slår på datorerna.
Man skyller ifrån sej, ignorerar frågor och konsultationer, man struntar i att hälsa på sina kollegor.
Man svär, förolämpar kollegor och skickar spydiga mail som svar på förfrågningar.
Man fäller sexistiska och nedlåtande kommentarer.
Man struntar i att komma till avtalade möten och ronder, man stänger av sökaren (som är till för att man ska kunna nå läkaren om nåt akut händer).
Man ringer på jourtid och talar om att man inte kommer vara anträffbar för att man ska åka och träna.
Läkarna kommer undan bara för att de står ett snäpp högre i hierarkin (en hierarki som håller på självdö), de anses ha rätt att vara excentriska eftersom de har studerat så länge att deras sociala begåvning (om där fanns nån från början, vilket i många fall är oklart) har börjat påverkas. Dessutom är det lite synd om läkarna för "de har sååå mycket ansvar". (Här kan man jämföra med exempelvis barnmorskor och ambulanspersonal som har 10000 mindre i månaden än en läkare som fortfarande är under utbildning. De har det också lite snärjigt ibland. Själv har jag en tredjedel så mycket betalt som den bäst betalda överläkaren på mottagningen. Jag har varje dag ansvar för 2-4 patienters livsuppehållande behandling.)
Äldre kollegor suckar uppgivet och säger att det är bara att acceptera för att det har pågått så länge, så det går inte att ändra på. En erfaren syrra sa till och med:
"Ja, ni får se till att uppfostra de unga läkarna lite bättre."
Ja men för i helvete, det är ju vuxna människor vi pratar om. Hur många av er som har andra typer av jobb, måste "uppfostra" era jobbarkompisar? Hur många av er måste dagligen acceptera ovanstående beteenden från era kollegor? Och hur många av er skulle tycka att det var ok?
Nej, just nu är det ett jävla gubbdagis på jobbet. Jag har lackat ur och skrivit ett oerhört långt mejl till min chef och beskrivit vår arbetssituation.
Chefen undrade om hon fick skicka det vidare till klinikchefen, läsa upp det på personalmötet och på teammötet med läkarna om ett par veckor. Hon undrade om jag ville vara anonym. Jag svarade nej, jag behöver inte vara anonym.
Nu ska jag utnyttja min rätt att gapa och skrika, som jag har eftersom jag snart ska flytta. Fast ärligt talat hade jag gjort det ändå.
Hence the snake in the tent.
Det är så enkelt att jag tröttnat på att sjuksköterskor (och undersköterskor med för den delen) på min arbetsplats blir illa behandlade av läkare.
I onsdags hände en grej som är helt oacceptabel, bara för att en läkare underlät att sköta sitt jobb. På grund av detta blev en av mina kollegor hotad och förolämpad av en patient.
På min arbetsplats får läkarna bete sej hur som helst. Det är sedan länge accepterat av vissa kollegor, och det sopas under mattan. Jag kan tala om att om sjuksköterskorna betedde sej så illa, skulle ingen tro att vi var riktigt kloka. Skulle vem som helst bete sej så på sin arbetsplats eller ute på gatan, så skulle han/hon bli inspärrad, folk skulle ringa polisen.
Exempel på avvikande beteende hos läkare, sånt här förekommer dagligen:
Man kastar saker omkring sej, man skriker och gapar inför patienterna, man bankar och slår på datorerna.
Man skyller ifrån sej, ignorerar frågor och konsultationer, man struntar i att hälsa på sina kollegor.
Man svär, förolämpar kollegor och skickar spydiga mail som svar på förfrågningar.
Man fäller sexistiska och nedlåtande kommentarer.
Man struntar i att komma till avtalade möten och ronder, man stänger av sökaren (som är till för att man ska kunna nå läkaren om nåt akut händer).
Man ringer på jourtid och talar om att man inte kommer vara anträffbar för att man ska åka och träna.
Läkarna kommer undan bara för att de står ett snäpp högre i hierarkin (en hierarki som håller på självdö), de anses ha rätt att vara excentriska eftersom de har studerat så länge att deras sociala begåvning (om där fanns nån från början, vilket i många fall är oklart) har börjat påverkas. Dessutom är det lite synd om läkarna för "de har sååå mycket ansvar". (Här kan man jämföra med exempelvis barnmorskor och ambulanspersonal som har 10000 mindre i månaden än en läkare som fortfarande är under utbildning. De har det också lite snärjigt ibland. Själv har jag en tredjedel så mycket betalt som den bäst betalda överläkaren på mottagningen. Jag har varje dag ansvar för 2-4 patienters livsuppehållande behandling.)
Äldre kollegor suckar uppgivet och säger att det är bara att acceptera för att det har pågått så länge, så det går inte att ändra på. En erfaren syrra sa till och med:
"Ja, ni får se till att uppfostra de unga läkarna lite bättre."
Ja men för i helvete, det är ju vuxna människor vi pratar om. Hur många av er som har andra typer av jobb, måste "uppfostra" era jobbarkompisar? Hur många av er måste dagligen acceptera ovanstående beteenden från era kollegor? Och hur många av er skulle tycka att det var ok?
Nej, just nu är det ett jävla gubbdagis på jobbet. Jag har lackat ur och skrivit ett oerhört långt mejl till min chef och beskrivit vår arbetssituation.
Chefen undrade om hon fick skicka det vidare till klinikchefen, läsa upp det på personalmötet och på teammötet med läkarna om ett par veckor. Hon undrade om jag ville vara anonym. Jag svarade nej, jag behöver inte vara anonym.
Nu ska jag utnyttja min rätt att gapa och skrika, som jag har eftersom jag snart ska flytta. Fast ärligt talat hade jag gjort det ändå.
Hence the snake in the tent.
Kommentarer
Postat av: M
Tyvärr tar många med sig attityden hem efter arbetsdagen. På barnens förskola fanns många barn till läkare på sjukhuset. Om de hälsade eller sa något över huvud taget så var det ofta med en nedlåtande ton. Vi har vänner som är högutbildade och tjänar betydligt mer i tex egna företag men det är bara vid läkarbesök som man fortfarande 2008 får känna av en attityd och överlägsenhet som man förstår var vanlig förr.
Trackback
