nurseblog

Var ute och traskade om kring i korridorerna på jobbet idag. Då vill det ju till att man uppför sej. Jag menar, på ett sjukhus i arbetskläder med namnskylt - då måste man uppföra sej. Då går man inte runt och flamsar. Och framförallt; man går inte runt och glor på folk.

Fast det skulle jag vilja göra nångång, klä ut mej i lösmustasch och agenthatt och bara glo på folk. För, jag menar, var finns det mer spännande folk att glo på än på ett sjukhus? Det är ju bara en enda lång parad av annorlunda människor! Missförstå mej inte nu, jag tycker inte om att glo på folk med lyten och missbildningar, jag är ingen fan av freak shows precis.
Tvärtom tycker jag det är en sund nyfikenhet, jag jobbar med sjuka människor hela dagarna. Och jag har sett min fair share av läskiga sår, blod och operationer. Men när jag möter en människa utan näsa, svåra brännskador eller en deformerad arm, så blir jag nyfiken. Jag får lust att börja intervjua.

Fast det gör man ju bara inte. Man ska helst möta de här människorna med en litet medkännande min, en vänlig blick eller professionell nick. Man ska bry sej utan att lägga näsan iblöt eller engagera sej utan nyfikenhet.
Och ja, det är precis så omöjligt som det låter. Det går inte ihop.