Bitter...
Jaha, nu har jag också läst den där boken som alla andra småbarnsmammor och fettvalksbekämpande kvinnor i min ålder läst. Läst den har vi gjort, och andats lite häftigare och lämnats med ett lätt illamående kvar i halsen.
Vi har läst och funderat över hur förtrycka och förbisedda vi själva egentligen är. Hur förnedrade, suttna på och nedvärderade är vi egentligen, vi svenska och lite bortskämda kvinnor?
Ja, det är Bitterfittan av Maria Sveland jag menar förstås. Och, den lämnar onekligen ett lätt illamående efter sej. En känsla av att man har blivit grundlurad hela sitt liv. En obehaglig ton av missnöje ringer i öronen på en. Var man inte bitter innan, så blir man det så smått av själva läsningen.
Tänk att jorden är så full av oss giftemålsbundna, karriärberövade och könsrollspåtvingade kvinnor!
Nej, men allvarligt talat, finns det oerhört mycket tänkvärt att beröras av i Bitterfittan. Som hur vi berövar våra döttrar deras livsglädje och spontaniet genom att tala om för dem att det är fel att ta plats och vara ledare. Att vi på nåt undermedvetet sätt vill reservera de egenskaperna för männen. Att vi ber om ursäkt för flickor som stojjar och brölar, samtidigt som vi hejjar på pojkar som gör samma sak. Pojkarna tillåter vi att drömma omöjliga framtidsdrömmar, men flickor måste ha en rikigt jobb. Man kan ju liksom inte jobba med att klappa hästar, hahaha, men spela fotboll går bra.
Bitterfittan fungerar nog bra som tankeställare för alla som gift sej lyckliga och kära, för att tio år senare vakna upp i en ändlös vardag av disk och dagishämtningar. För de som gnisslar tänder på nätterna och göder sina tumörer i underlivet med outtalat missnöje. En smäll på käften, som uppmanar till att våga njuta, ta plats och lämna över halva duktighetsbördan på sin make.
Jag jobbar på att fostra en dotter som vågar höja rösten, som kan tala för sej och skydda sej själv. Jag hoppas hon ska växa i stolthet över sin person, sitt intellekt, sin kropp och i framtiden sin sexualitet. Jag hoppas att hon ska känna mindre skam och skuld över sin kvinnlighet, att hon ska veta sitt värde. Att hon ska känna att hon har först tjing på allt i livet och att alla dörrar står öppna.
Vi har läst och funderat över hur förtrycka och förbisedda vi själva egentligen är. Hur förnedrade, suttna på och nedvärderade är vi egentligen, vi svenska och lite bortskämda kvinnor?
Ja, det är Bitterfittan av Maria Sveland jag menar förstås. Och, den lämnar onekligen ett lätt illamående efter sej. En känsla av att man har blivit grundlurad hela sitt liv. En obehaglig ton av missnöje ringer i öronen på en. Var man inte bitter innan, så blir man det så smått av själva läsningen.
Tänk att jorden är så full av oss giftemålsbundna, karriärberövade och könsrollspåtvingade kvinnor!
Nej, men allvarligt talat, finns det oerhört mycket tänkvärt att beröras av i Bitterfittan. Som hur vi berövar våra döttrar deras livsglädje och spontaniet genom att tala om för dem att det är fel att ta plats och vara ledare. Att vi på nåt undermedvetet sätt vill reservera de egenskaperna för männen. Att vi ber om ursäkt för flickor som stojjar och brölar, samtidigt som vi hejjar på pojkar som gör samma sak. Pojkarna tillåter vi att drömma omöjliga framtidsdrömmar, men flickor måste ha en rikigt jobb. Man kan ju liksom inte jobba med att klappa hästar, hahaha, men spela fotboll går bra.
Bitterfittan fungerar nog bra som tankeställare för alla som gift sej lyckliga och kära, för att tio år senare vakna upp i en ändlös vardag av disk och dagishämtningar. För de som gnisslar tänder på nätterna och göder sina tumörer i underlivet med outtalat missnöje. En smäll på käften, som uppmanar till att våga njuta, ta plats och lämna över halva duktighetsbördan på sin make.
Jag jobbar på att fostra en dotter som vågar höja rösten, som kan tala för sej och skydda sej själv. Jag hoppas hon ska växa i stolthet över sin person, sitt intellekt, sin kropp och i framtiden sin sexualitet. Jag hoppas att hon ska känna mindre skam och skuld över sin kvinnlighet, att hon ska veta sitt värde. Att hon ska känna att hon har först tjing på allt i livet och att alla dörrar står öppna.
Jeff Vader?
En strand
Jag makade undan de flata, vita stenarna för att göra en grop åt min beniga och solbrända kropp. Jag kröp ner i gropen och la mej på sidan. Vinden virvlade in små sandkorn under handuken som jag dragit upp över huvudet.
Bakom mej hörde jag vågorna slå mot den grusiga stranden, och så småningom smälte det ljudet ihop med vinden till ett varmt brus.
Jag tror jag var 11 år när jag somnade på en gotländsk strand, där solen värmt och havet svalkat hela dagen. Handduken luktade saltvatten och allt var solblekt, kalkstensdammigt och fötterna var fulla av små skärsår från vita musselskal som gömde sej i sanden.
I fikakorgen låg alla stenar som jag ville spara, som jag samlat in från strandkanten. Jag blötte dem igen, så att de fick liv och blev blanka som när jag hittat dem. En grå sten blev åter rödskimrande, en annan blanksvart.
När jag kisade kröp fram från min sovplats, stod solen lågt över havet. Det var dags att gå.
Dags att lämna sommaren.
Bakom mej hörde jag vågorna slå mot den grusiga stranden, och så småningom smälte det ljudet ihop med vinden till ett varmt brus.
Jag tror jag var 11 år när jag somnade på en gotländsk strand, där solen värmt och havet svalkat hela dagen. Handduken luktade saltvatten och allt var solblekt, kalkstensdammigt och fötterna var fulla av små skärsår från vita musselskal som gömde sej i sanden.
I fikakorgen låg alla stenar som jag ville spara, som jag samlat in från strandkanten. Jag blötte dem igen, så att de fick liv och blev blanka som när jag hittat dem. En grå sten blev åter rödskimrande, en annan blanksvart.
När jag kisade kröp fram från min sovplats, stod solen lågt över havet. Det var dags att gå.
Dags att lämna sommaren.
Desilusión
Besvikelse, alltså.
Sveriges insats i EM kan sammanfattas så. Det var kul att trycka till Grekland. Det var spännande en halvlek mot Spanien. Och mot Ryssland var det nåt slags obehaglig känsla från början.
Och nu har mina favoriter Portugal åkt ut ur turneringen också. Antar att det är nu jag ska börja hejja på Spanien.
Jag är trött på Lagerbäck, främst på en punkt: Karln är ju oförmögen att AGERA när det behövs. Han petar lite i ena kanten av laget, och INGENTING händer, verkligen ingenting.
Det snackas om generationsväxling i landslaget, och man kan anta att det är i det laget som killar som Anders Svensson och Chippen kommer att vara åldermän. Och där en Zlatan med hela knän kommer vara en legend a la Stoichkov (utan vidare jämförelser).
Jag vet inte hur det blir, men jag tittar i alla fall.
Och sätter mitt hopp till Broakulla.
Sveriges insats i EM kan sammanfattas så. Det var kul att trycka till Grekland. Det var spännande en halvlek mot Spanien. Och mot Ryssland var det nåt slags obehaglig känsla från början.
Och nu har mina favoriter Portugal åkt ut ur turneringen också. Antar att det är nu jag ska börja hejja på Spanien.
Jag är trött på Lagerbäck, främst på en punkt: Karln är ju oförmögen att AGERA när det behövs. Han petar lite i ena kanten av laget, och INGENTING händer, verkligen ingenting.
Det snackas om generationsväxling i landslaget, och man kan anta att det är i det laget som killar som Anders Svensson och Chippen kommer att vara åldermän. Och där en Zlatan med hela knän kommer vara en legend a la Stoichkov (utan vidare jämförelser).
Jag vet inte hur det blir, men jag tittar i alla fall.
Och sätter mitt hopp till Broakulla.
Tobbes blogg
Följer Tobbe Carlssons blogg på Ölandsbladets hemsida, det är en av min absoluta favoritbloggar. En del bloggar har jag börjat läsa med stort intresse, bara för att tröttna efter ett tag när det blir för pretentiöst, intimt eller pinsamt.
Tobbe klarar den där balansgången perfekt, tycker jag. Det är aldrig för vardagligt beigt, aldrig töntigt intellektuellt och aldrig pinsamt utlämnande. Vissa dagar skrattar man ihjäl sej åt Tobbes små förvirrade missöden, och andra dagar blir man lika frustrerad som författaren själv över hans skada som aldrig verkar ge med sej.
Häromdan hade han godheten att förklara exakt vad det är som fattas honom, det är vi ju många som har undrat. Jag var tvungen att fråga en av läkarna på jobbet. Han älskar fotboll och ser alla FF:s matcher, men inte ens han och tre kollegor som diskuterat saken hade lyckats lista ut vad "ödem i bäckenet" var för nåt. Då snackar vi typ 80 år samlad erfarenhet.
"Inflammation i symfysen" lydde den senaste benämningen, och det vet ju alla som haft foglossning var den sitter. Och det är klart har man ont där, då måste det vara omöjligt att röra sej snabbare än en mördarsnigel.
Jag hoppas verkligen han piggar på sej igen. Om inte annat för att visa gubbarna på fiket att han kan komma tillbaka.
Och tack för go läsning.
Tobbe klarar den där balansgången perfekt, tycker jag. Det är aldrig för vardagligt beigt, aldrig töntigt intellektuellt och aldrig pinsamt utlämnande. Vissa dagar skrattar man ihjäl sej åt Tobbes små förvirrade missöden, och andra dagar blir man lika frustrerad som författaren själv över hans skada som aldrig verkar ge med sej.
Häromdan hade han godheten att förklara exakt vad det är som fattas honom, det är vi ju många som har undrat. Jag var tvungen att fråga en av läkarna på jobbet. Han älskar fotboll och ser alla FF:s matcher, men inte ens han och tre kollegor som diskuterat saken hade lyckats lista ut vad "ödem i bäckenet" var för nåt. Då snackar vi typ 80 år samlad erfarenhet.
"Inflammation i symfysen" lydde den senaste benämningen, och det vet ju alla som haft foglossning var den sitter. Och det är klart har man ont där, då måste det vara omöjligt att röra sej snabbare än en mördarsnigel.
Jag hoppas verkligen han piggar på sej igen. Om inte annat för att visa gubbarna på fiket att han kan komma tillbaka.
Och tack för go läsning.
Fem klassiker att damma av
Några låtar som förtjänar att komma upp ur backen med vinylskivor. En del av er får väl gå på föräldarnas skivsamling...
"Angie" med Rolling Stones. Jag är verkligen inget Stones-fan, verkligen inte. Likväl är jag svag för denna, inte deras mest kända och det är synd.
"Ticket to Ride" med The Beatles. Min favorit med de här gamla gubbarna, söta var de när det begav sej... Kolla George Harrisons gitarrföring! Ett engagerat gäng.
"Redemption Song" med Bob Marley and The Wailers. Vilken text! Frigöra mej från mentalt slaveri, det vill jag göra.
"I Hope That I Don't Fall In Love With You" med Tom Waits. Den är ju bara för ljuvlig. En riktig fyllelåt, på ett fint sätt.
"Racing in the Streets" med Bruce Springsteen. Man kan inte tro det, men den här låten är från 1978. Sån här musik blir aldrig för gammal. Undrar om det inte är hans bästa låt. Vad tycker ni?
"Angie" med Rolling Stones. Jag är verkligen inget Stones-fan, verkligen inte. Likväl är jag svag för denna, inte deras mest kända och det är synd.
"Ticket to Ride" med The Beatles. Min favorit med de här gamla gubbarna, söta var de när det begav sej... Kolla George Harrisons gitarrföring! Ett engagerat gäng.
"Redemption Song" med Bob Marley and The Wailers. Vilken text! Frigöra mej från mentalt slaveri, det vill jag göra.
"I Hope That I Don't Fall In Love With You" med Tom Waits. Den är ju bara för ljuvlig. En riktig fyllelåt, på ett fint sätt.
"Racing in the Streets" med Bruce Springsteen. Man kan inte tro det, men den här låten är från 1978. Sån här musik blir aldrig för gammal. Undrar om det inte är hans bästa låt. Vad tycker ni?
Gubbarna tar över
Marsianerna kommer
Läser en artikel i DN om NASA:s lilla tur till Mars. Där har man tagit en bild av landskapet och på denna syns en mystisk vit fläck. Konspirationsteoretiker tror nu att NASA försökt retuschera en rymdis som från början funnits med på bilden. Jag älskar konspirationsteorier, och maken brukar komma med egna. Underförstått, så är ju dessa mer eller mindre sannolika. Det ligger ju i begreppets natur.
Jag levde större delen av min barndom i panisk skräck för rymdvarelser. Pappa hade en skiva som heter "War of the Worlds", med läskig musik och Richard Burtons domdagsklingande berättarröst. Historien bygger på HG Wells klassiker med samma namn. Orson Wells gjorde den i radio på sin tid, och skrämde tydligen halvt ihjäl större delen av Storbritannien, som trodde det var på riktigt. Än idag far jag lite illa när jag hittar musiken på youtube (det är som "Carmina Burana", jag blir så rädd så det kryper i kroppen). Jag vet att det gjorts en film också, den har jag inte vågat se, trots att jag är 34.
Vi var och såg E.T. på bio, min styvbrorsa ville så gärna se den, och jag var väl kanske för liten. I flera månader låg jag vaken sent på kvällarna och väntade mej få se den lilla rymdisen dyka upp med sitt lysande finger i dörrhålet. Jag var skiträdd, rent ut sagt.
Och inte blev det bättre av Alien-filmerna och jag tyckte det var underbart när Will Smith slog rymdisen på käften i Independence Day. Sen blev jag skiträdd när den piggnade till igen.
Jag höll på att dö av skräck när de där tecknen i sädesfälten i England dök upp. Det tog onaturligt lång tid innan nån kunde förklara hur de hade uppkommit, och ovissheten var jobbig. Sen ska jag ärligt erkänna att jag blev liite besviken när det var människor som hade gjort dem. Antiklimax, kan man säga.
Jag tycker det är intressant hur rymdvarelser avbildas i filmer. Vad är det som säger att liv från andra planeter prompt måste vara människolika? Oftast har de ju två ögon, nån typ av näsa och klarar sej utmärkt på att andas våran luft. Jag menar, om liv ska kunna uppstå på andra, för oss väldigt ogästvänliga platser, då skulle de ju inte klara sej så bra om de behövde samma förutsättningar som vi. Och i så fall, skulle det ju bara vara att sabba deras motsvarighet till syrgastub, så är de ju rökta. Kan ju vara bra att tänka på i fall nån rymdis med gasmask blir för närgången.
Jag kan tala om att ingen skulle vara räddare än jag om det började landa rymdskepp på planeten Jorden. I "War of the Worlds" dör marsianerna tillslut av nån jordisk bakterie som de inte tål och blir uppätna av kråkor. Klen tröst, tycker jag, när mänskligheten ändå fick flytta ner i underjorden för att klara sej.
Konspirationsteorin i artikeln känns lite långsökt, så brukar det ju vara. Men jag tycker det blir så roligt, när folk snöar in på såna där grejer. Tänk att leva ett helt liv och bara fundera på hur NASA försöker mörka att det finns liv på Mars. Förresten fattar väl vem som helst att vi omöjligt kan var ensamma i ett helt universum. Att tro det är ju bara korkat.
Men jag säger som Kalle i Kalle & Hobbe:
"Om rymdvarelserna kommer hit, är det ju inte oss det är synd. Det är rymdvarelserna."
Jag levde större delen av min barndom i panisk skräck för rymdvarelser. Pappa hade en skiva som heter "War of the Worlds", med läskig musik och Richard Burtons domdagsklingande berättarröst. Historien bygger på HG Wells klassiker med samma namn. Orson Wells gjorde den i radio på sin tid, och skrämde tydligen halvt ihjäl större delen av Storbritannien, som trodde det var på riktigt. Än idag far jag lite illa när jag hittar musiken på youtube (det är som "Carmina Burana", jag blir så rädd så det kryper i kroppen). Jag vet att det gjorts en film också, den har jag inte vågat se, trots att jag är 34.
Vi var och såg E.T. på bio, min styvbrorsa ville så gärna se den, och jag var väl kanske för liten. I flera månader låg jag vaken sent på kvällarna och väntade mej få se den lilla rymdisen dyka upp med sitt lysande finger i dörrhålet. Jag var skiträdd, rent ut sagt.
Och inte blev det bättre av Alien-filmerna och jag tyckte det var underbart när Will Smith slog rymdisen på käften i Independence Day. Sen blev jag skiträdd när den piggnade till igen.
Jag höll på att dö av skräck när de där tecknen i sädesfälten i England dök upp. Det tog onaturligt lång tid innan nån kunde förklara hur de hade uppkommit, och ovissheten var jobbig. Sen ska jag ärligt erkänna att jag blev liite besviken när det var människor som hade gjort dem. Antiklimax, kan man säga.
Jag tycker det är intressant hur rymdvarelser avbildas i filmer. Vad är det som säger att liv från andra planeter prompt måste vara människolika? Oftast har de ju två ögon, nån typ av näsa och klarar sej utmärkt på att andas våran luft. Jag menar, om liv ska kunna uppstå på andra, för oss väldigt ogästvänliga platser, då skulle de ju inte klara sej så bra om de behövde samma förutsättningar som vi. Och i så fall, skulle det ju bara vara att sabba deras motsvarighet till syrgastub, så är de ju rökta. Kan ju vara bra att tänka på i fall nån rymdis med gasmask blir för närgången.
Jag kan tala om att ingen skulle vara räddare än jag om det började landa rymdskepp på planeten Jorden. I "War of the Worlds" dör marsianerna tillslut av nån jordisk bakterie som de inte tål och blir uppätna av kråkor. Klen tröst, tycker jag, när mänskligheten ändå fick flytta ner i underjorden för att klara sej.
Konspirationsteorin i artikeln känns lite långsökt, så brukar det ju vara. Men jag tycker det blir så roligt, när folk snöar in på såna där grejer. Tänk att leva ett helt liv och bara fundera på hur NASA försöker mörka att det finns liv på Mars. Förresten fattar väl vem som helst att vi omöjligt kan var ensamma i ett helt universum. Att tro det är ju bara korkat.
Men jag säger som Kalle i Kalle & Hobbe:
"Om rymdvarelserna kommer hit, är det ju inte oss det är synd. Det är rymdvarelserna."
Inför matchen
Jag kan inte rå för att jag tycker det blir så otroligt löjlig TV när man pratar fotboll som om det vore världspolitik. Helst ska man börja minst en timme innan match, med att älta och analysera. Allt från vem som går ur bussen sist vid arenan, till gräsets kvalitet och via Zlatans uttalanden till Ekwalls kostymval.
Jag älskar sport, och särskilt fotboll, men jag far lite illa. Kan det inte ta lagom proportioner?
Såhär innan matchen mot Grekland, vill jag komma med följande påståenden:
Sverige har inte en chans. Tyvärr. Men ingen är gladare än jag om jag har fel.
Exakt vad tror man att Chippen ska kunna göra mot grekernas försvar?
Henke Larsson. Jag är så glad att jag hade fel när jag trodde jag hade sett slutet på hans karriär. Han har stordåd kvar att uträtta, halleluja.
Zlatan, vad gott att se lite attityd från nån som har nåt att komma med när det väl gäller. En svensk som inte fegar ur, det behövs.
Ekwall, snälla, du är så allvarlig så det bara är töntigt. Det handlar om fotboll, inte folkmord.
Jag vill inte se Ljungberg skada sej igen. Kan vi få slippa det?
Käre Gud, rädda oss från Robert Perlskog! Har nånsin en så inkompetent människa tagit så mycket plats i TV? Har han nångång kommit med en helgjuten analys av nånting? Han är pinsam, snacksalig och under stundom oförskämd och rasistisk. Kan det bli värre?
Jag älskar sport, och särskilt fotboll, men jag far lite illa. Kan det inte ta lagom proportioner?
Såhär innan matchen mot Grekland, vill jag komma med följande påståenden:
Sverige har inte en chans. Tyvärr. Men ingen är gladare än jag om jag har fel.
Exakt vad tror man att Chippen ska kunna göra mot grekernas försvar?
Henke Larsson. Jag är så glad att jag hade fel när jag trodde jag hade sett slutet på hans karriär. Han har stordåd kvar att uträtta, halleluja.
Zlatan, vad gott att se lite attityd från nån som har nåt att komma med när det väl gäller. En svensk som inte fegar ur, det behövs.
Ekwall, snälla, du är så allvarlig så det bara är töntigt. Det handlar om fotboll, inte folkmord.
Jag vill inte se Ljungberg skada sej igen. Kan vi få slippa det?
Käre Gud, rädda oss från Robert Perlskog! Har nånsin en så inkompetent människa tagit så mycket plats i TV? Har han nångång kommit med en helgjuten analys av nånting? Han är pinsam, snacksalig och under stundom oförskämd och rasistisk. Kan det bli värre?
Det blir aldrig detsamma
Mamma, jag och barnen tar bilen till Skåne för att hälsa på min mormors syster, moster T. Det är en resa vi har gjort hundratals gånger, och den är förknippad med lika många minnen.
Huset som moster T bor i, har varit i familjens ägo i närmare hundra år. Där är mormor och moster T födda, här dog deras föräldrar. Det är ett litet trångt stenhus, med en sandig, dammig tomt.
När jag var liten och moster T:s man levde, luktade det cigarrök och matos i huset. Man fick sova på lakan som var fuktiga och doftade linneskåp. När man vaknade fick man gå ut och kissa i gräset, eftersom gäststigan inte hade badrum. I bortre änden av tomten odlades potatis, rädisor, rödbetor, vinbär, hallon och "mo-rödderna" stod i rader. Det var mat och fika och hemgjord saft, inläggningar och sill och nypotatis. Det var nybakt och äkta smör på mackorna, orgelspel och sång.
Nu bekräftar jag för tredje gången att det är söndag, kollar vad som ligger i dosetten och konstaterar att jag måste skura toan innan jag kan använda den. Jag ser med vemod alla svarta ränder kring lysknappar och dörrhandtag, de halvdiskade kopparna. Det finns inte längre några blommor i fönstren, och luckan till vinden är stängd. Min mamma vill ta med barnen upp dit, liksom hon fick gå dit när hon var liten, men det ligger råttgift på alla trappsteg.
Luften står still inne i det lilla huset, och det luktar mögel. Det är så dålig luft att jag får stickningar i ansiktet och måste gå ut för jag håller på att få andnöd därinne. Kanske dolde cigarröken möglet innan; cigarr och lavendel.
Minnesbilderna är många, när jag går genom trädgården och ut genom grinden mot allmäningen. Jag ser mina morföräldrar vid kaffebordet i "haven", då när de var i sextioårsåldern och var pigga och friska. Jag ler åt minnet av moster T med ett rabarberblad på huvudet som skydd mot solen. Brorsan och jag som led när vi fick inlagd pumpa till maten. Trädgården med alla träden, som kändes oändligt stor. Nu undrar jag var alla smultronplantorna tagit vägen och hur alla uthusen har kunna förfalla så snabbt.
Det är så oändligt sorgligt och tomt att se ett hus och en trädgård förfalla. Ett liv och ett arbete som liksom ebbar och flackar som ett ljus som nästan slocknat. Orken är slut, tiden är nästan ute och allt är jobbigt, nervöst och ostadigt. Platsen har förlorat sin själ på nåt vis, energin är borta och orken, ja den är definitivt slut.
Nej, det blir aldrig detsamma igen.
"... det är kanske bara det jag vill minnas
som jag minns..."
Huset som moster T bor i, har varit i familjens ägo i närmare hundra år. Där är mormor och moster T födda, här dog deras föräldrar. Det är ett litet trångt stenhus, med en sandig, dammig tomt.
När jag var liten och moster T:s man levde, luktade det cigarrök och matos i huset. Man fick sova på lakan som var fuktiga och doftade linneskåp. När man vaknade fick man gå ut och kissa i gräset, eftersom gäststigan inte hade badrum. I bortre änden av tomten odlades potatis, rädisor, rödbetor, vinbär, hallon och "mo-rödderna" stod i rader. Det var mat och fika och hemgjord saft, inläggningar och sill och nypotatis. Det var nybakt och äkta smör på mackorna, orgelspel och sång.
Nu bekräftar jag för tredje gången att det är söndag, kollar vad som ligger i dosetten och konstaterar att jag måste skura toan innan jag kan använda den. Jag ser med vemod alla svarta ränder kring lysknappar och dörrhandtag, de halvdiskade kopparna. Det finns inte längre några blommor i fönstren, och luckan till vinden är stängd. Min mamma vill ta med barnen upp dit, liksom hon fick gå dit när hon var liten, men det ligger råttgift på alla trappsteg.
Luften står still inne i det lilla huset, och det luktar mögel. Det är så dålig luft att jag får stickningar i ansiktet och måste gå ut för jag håller på att få andnöd därinne. Kanske dolde cigarröken möglet innan; cigarr och lavendel.
Minnesbilderna är många, när jag går genom trädgården och ut genom grinden mot allmäningen. Jag ser mina morföräldrar vid kaffebordet i "haven", då när de var i sextioårsåldern och var pigga och friska. Jag ler åt minnet av moster T med ett rabarberblad på huvudet som skydd mot solen. Brorsan och jag som led när vi fick inlagd pumpa till maten. Trädgården med alla träden, som kändes oändligt stor. Nu undrar jag var alla smultronplantorna tagit vägen och hur alla uthusen har kunna förfalla så snabbt.
Det är så oändligt sorgligt och tomt att se ett hus och en trädgård förfalla. Ett liv och ett arbete som liksom ebbar och flackar som ett ljus som nästan slocknat. Orken är slut, tiden är nästan ute och allt är jobbigt, nervöst och ostadigt. Platsen har förlorat sin själ på nåt vis, energin är borta och orken, ja den är definitivt slut.
Nej, det blir aldrig detsamma igen.
"... det är kanske bara det jag vill minnas
som jag minns..."
U2 - live
Sitter och lyssnar på "Rattle and Hum", en fullständigt genialisk platta. Jag förstår varför jag lyssnade så mycket på den när den kom, och varför den fortfarande har en ohotad plats på fem-i-topp-listan över mina favoritalbum.
Häromdan gick jag omkring i en klädbutik med "Hawkmoon 269" i öronen. Det var ingen bra idé, för jag var tvungen att gå in bakom en klädställning och hålla mej i densamma när Bono klämde i med "... like a thunder needs rain, like a preacher needs pain..." nånstans mitt i låten. Annars vet jag inte vad som hänt, antagligen hade jag börjat hoppa omkring och hallucinera fram nån slags konsertscen i bortre änden av lokalen. Jag var i alla fall nära att slänga huvudet bakåt och sträcka upp armarna i luften. Veckans psykfall.
Jag har ingen aning om hur många gånger jag legat på sängen i mitt flickrum eller suttit i bilen och sjungit stämsång med Edge i "Van Diemen's Land". Eller hur många gånger jag har spelat "Desire" så rutorna skallrat.
Första gången jag hörde den här skivan var i alla fall hemma hos min kille i åttan. Jag älskade redan då U2, men trodde ändå inte mina öron. Jag kunde inte fatta att den här musiken fanns, hur kunde det bli så bra? Och jag slås av samma tanke igen nu när jag lyssnar 20 år senare (nyp mej, hur kan det ha gått 20 år?).
Några år senare, var jag helt adrenalinpundad efter min första U2-konsert och sprang ut från Skandinavium i Göteborg och skrek: "Outside it's America, outside it's America!!!". Det var det ju inte, men just då hade jag inte märkt om jag klivit ut på en annan planet.
Sen dess har jag sett alla möjliga konserter (bland annat U2 två ggr till), men inte mycket kan ens komma i närheten av den där första med U2.
För övrigt har jag två artister som jag ännu inte sett, som det skulle vara kul att få uppleva. Det är två herrar som börjar bli till åren, nämligen. Kan ni gissa vilka?
(De jag redan sett är: U2, Springsteen (3 ggr), Dire Straits, Bryan Adams, Radio Head, R.E.M., Sting, Simply Red, Nirvana, D.A.D., bland många andra.)
Dessutom funderar jag på att boka en flygbiljett till Island i juli. Damien Rice tänker visa sej för mänskligheten då, det vore nåt.
Häromdan gick jag omkring i en klädbutik med "Hawkmoon 269" i öronen. Det var ingen bra idé, för jag var tvungen att gå in bakom en klädställning och hålla mej i densamma när Bono klämde i med "... like a thunder needs rain, like a preacher needs pain..." nånstans mitt i låten. Annars vet jag inte vad som hänt, antagligen hade jag börjat hoppa omkring och hallucinera fram nån slags konsertscen i bortre änden av lokalen. Jag var i alla fall nära att slänga huvudet bakåt och sträcka upp armarna i luften. Veckans psykfall.
Jag har ingen aning om hur många gånger jag legat på sängen i mitt flickrum eller suttit i bilen och sjungit stämsång med Edge i "Van Diemen's Land". Eller hur många gånger jag har spelat "Desire" så rutorna skallrat.
Första gången jag hörde den här skivan var i alla fall hemma hos min kille i åttan. Jag älskade redan då U2, men trodde ändå inte mina öron. Jag kunde inte fatta att den här musiken fanns, hur kunde det bli så bra? Och jag slås av samma tanke igen nu när jag lyssnar 20 år senare (nyp mej, hur kan det ha gått 20 år?).
Några år senare, var jag helt adrenalinpundad efter min första U2-konsert och sprang ut från Skandinavium i Göteborg och skrek: "Outside it's America, outside it's America!!!". Det var det ju inte, men just då hade jag inte märkt om jag klivit ut på en annan planet.
Sen dess har jag sett alla möjliga konserter (bland annat U2 två ggr till), men inte mycket kan ens komma i närheten av den där första med U2.
För övrigt har jag två artister som jag ännu inte sett, som det skulle vara kul att få uppleva. Det är två herrar som börjar bli till åren, nämligen. Kan ni gissa vilka?
(De jag redan sett är: U2, Springsteen (3 ggr), Dire Straits, Bryan Adams, Radio Head, R.E.M., Sting, Simply Red, Nirvana, D.A.D., bland många andra.)
Dessutom funderar jag på att boka en flygbiljett till Island i juli. Damien Rice tänker visa sej för mänskligheten då, det vore nåt.
Rastlös
"Walking like a one-man-army
fighting with the shadows in your head
Living out the same old moments
knowing you'll be better of instead
if you could only
say what you need to say
Say what you need to say"
"Say" - John Mayer
"Du och jag för att nån var full,
du och jag för våran skull,
du och jag för stämningen,
för den mjuka bedårande skymningen
för isen som äntligen spruckit loss
å du och jag för oss
Det är bara strimmor"
"Strimmor" - Lars Winnerbäck
"So they came for you
come snapping at your heels
They come snapping at your heels
Don't break your back
if you ever hear this
Well don't answer that
'Cos in a bullet proof vest with the windows all closed
I'll be doing my best
I'll see you soon
And in a telescope lens
and when all you want is friends
I'll see you soon"
"See You Soon" - Coldplay
Det är det lilla, rena ögonblicket jag är ute efter.
Mitt i all rastlöshet, stress, trötthet.
Och när det ögonblicket kommer,
räcker insikten om att det händer nu
för att det ska vara borta.
Varför ska det vara så?
Hitta meningen
och den ska genast ta strypgrepp på dej.
fighting with the shadows in your head
Living out the same old moments
knowing you'll be better of instead
if you could only
say what you need to say
Say what you need to say"
"Say" - John Mayer
"Du och jag för att nån var full,
du och jag för våran skull,
du och jag för stämningen,
för den mjuka bedårande skymningen
för isen som äntligen spruckit loss
å du och jag för oss
Det är bara strimmor"
"Strimmor" - Lars Winnerbäck
"So they came for you
come snapping at your heels
They come snapping at your heels
Don't break your back
if you ever hear this
Well don't answer that
'Cos in a bullet proof vest with the windows all closed
I'll be doing my best
I'll see you soon
And in a telescope lens
and when all you want is friends
I'll see you soon"
"See You Soon" - Coldplay
Det är det lilla, rena ögonblicket jag är ute efter.
Mitt i all rastlöshet, stress, trötthet.
Och när det ögonblicket kommer,
räcker insikten om att det händer nu
för att det ska vara borta.
Varför ska det vara så?
Hitta meningen
och den ska genast ta strypgrepp på dej.
Stress-Sverige
Klockan var 7 minuter över tolv idag i gymmets omklädningsrum. En kvinna i min ålder säger till sin väninna: "Jag måste vara tillbaka på jobbet vid halv ett, å så ska jag äta också innan." Hon sa det inte med desperation eller panik, utan med stolthet i rösten.
Jag tycker det är märkligt att det i vår kultur är FINT att stressa. Man beundrar folk som klämmer in så mycket som möjligt på som lite tid som möjligt.
Och själv gör jag likadant. Som idag:
Skjutsar barnen med cykel till dagis och skola.
Åker hem, gör räkningar och läser tidningen.
Packar träningsväskan och åker till gymmet. Känns som om jag har ont om tid hela tiden. Tränar en timme och gör mej iordning. Häver i mej en återhämtningdryck.
Går runt på stan och letar efter en datorväska. Köper en och lite shorts till barnen.
Åker hem, tar cykeln och hämtar barnen. Väl hemma igen, kan jag äntligen äta lunch, då är klockan två.
Ja, det är ju avkopplande att ha en ledig dag ibland, inte sant?
Jag tycker det är märkligt att det i vår kultur är FINT att stressa. Man beundrar folk som klämmer in så mycket som möjligt på som lite tid som möjligt.
Och själv gör jag likadant. Som idag:
Skjutsar barnen med cykel till dagis och skola.
Åker hem, gör räkningar och läser tidningen.
Packar träningsväskan och åker till gymmet. Känns som om jag har ont om tid hela tiden. Tränar en timme och gör mej iordning. Häver i mej en återhämtningdryck.
Går runt på stan och letar efter en datorväska. Köper en och lite shorts till barnen.
Åker hem, tar cykeln och hämtar barnen. Väl hemma igen, kan jag äntligen äta lunch, då är klockan två.
Ja, det är ju avkopplande att ha en ledig dag ibland, inte sant?
Det eviga ätandet
Vädret inspirerar till matlagning, men vem orkar äta när det är varmt? Jag blir sugen på salt; oliver, grillat, flingsalt och allt möjligt annat konstigt. Barnen äter glass i mängder, och det är svårt att stoppa dem, de behöver ju kyla ned sej lite.
Kall mat är oslagbart när det är sommar. Jag lagar mängder av varianter på sallader. Med bulgur, pasta, matvete eller bara grönsaker. Det blir mycket på Kaisa Wargs vis, det som finns hemma. Ägg, konserver, grönsaker, inlagda grejer, örter från trädgården. Igår blev det klassikern sallad från Nice, med tonfisk, ägg och diverse grönt.
Barnen äter faktiskt det mesta, om man inte rör ihop alltihop så de inte ser vad det är eller det är svårt att pilla bort det de inte gillar. Vi är uppe på ganska hög vuxennivå på smakerna nu, och jag hoppas det ska gå bra i Spanien också. Det är lite svårt att få allt att smaka precis som hemma när man har andra råvaror.
De flesta som har barn känner väl igen sej i att man kör fast och lagar samma mat vecka efter vecka. Skulle man nångång råka hälla lite vin i köttfärssåsen eller röra ner lite kaviar i kalla fisksåsen, höjs samtliga ögonbryn kring matbordet. Man riskerar att nån helt lägger ner besticken och vägrar äta, en svår stund när alla är trötta och hungriga. Då blir det "det eviga ätandet", med tillhörande gnäll, tillrättavisningar och klagomål. Ingen vidare njutning med andra ord.
Ett tag var jag svårt beroende av thaimat, det har jag inte gett mej på att ge barnen ännu. Därför fick jag hämta thaimat till lunch ibland när jag var ledig, och sen lida av längtan efter röd curry och kokosmjölk tills nästa tillfälle gavs.
Just nu pundar jag på vitt bröd doppat i god olivolja. Det låter löjligt enkelt, vilket det också är. En skål olja med lite flingsalt på botten, och bröd av medelhavstyp.
På Cypern-semestern åt jag väldigt "ren" mat. Jag vet inte varför jag fastnade för det uttrycket, men jag kände mej ren i kroppen (då har jag tänkt bort alla San Fransisco-drinkarna som jag drack). Jag käkade sallad, grillat kött eller fisk, grillad paprika och aubergine, oliver, tomater, lök, gurka och vitt bröd. Mådde bra av att hålla mej borta från all ost, fil och rågbröd och all hysteriskt fiberrik mat som jag ätit i flera år för att det ska vara bra för magen. Men jag tror inte på det längre, jag tror fan jag är allergisk mot fibrer. Nu har jag ätit laktosfritt i sex veckor också, och mår väldigt bra.
Vitt bröd, laktosfritt, rent magert kött och grönsaker. Jag vet inte vad den kosten kallas, men det ligger ganska nära det klassiska medelhavsköket.
Kall mat är oslagbart när det är sommar. Jag lagar mängder av varianter på sallader. Med bulgur, pasta, matvete eller bara grönsaker. Det blir mycket på Kaisa Wargs vis, det som finns hemma. Ägg, konserver, grönsaker, inlagda grejer, örter från trädgården. Igår blev det klassikern sallad från Nice, med tonfisk, ägg och diverse grönt.
Barnen äter faktiskt det mesta, om man inte rör ihop alltihop så de inte ser vad det är eller det är svårt att pilla bort det de inte gillar. Vi är uppe på ganska hög vuxennivå på smakerna nu, och jag hoppas det ska gå bra i Spanien också. Det är lite svårt att få allt att smaka precis som hemma när man har andra råvaror.
De flesta som har barn känner väl igen sej i att man kör fast och lagar samma mat vecka efter vecka. Skulle man nångång råka hälla lite vin i köttfärssåsen eller röra ner lite kaviar i kalla fisksåsen, höjs samtliga ögonbryn kring matbordet. Man riskerar att nån helt lägger ner besticken och vägrar äta, en svår stund när alla är trötta och hungriga. Då blir det "det eviga ätandet", med tillhörande gnäll, tillrättavisningar och klagomål. Ingen vidare njutning med andra ord.
Ett tag var jag svårt beroende av thaimat, det har jag inte gett mej på att ge barnen ännu. Därför fick jag hämta thaimat till lunch ibland när jag var ledig, och sen lida av längtan efter röd curry och kokosmjölk tills nästa tillfälle gavs.
Just nu pundar jag på vitt bröd doppat i god olivolja. Det låter löjligt enkelt, vilket det också är. En skål olja med lite flingsalt på botten, och bröd av medelhavstyp.
På Cypern-semestern åt jag väldigt "ren" mat. Jag vet inte varför jag fastnade för det uttrycket, men jag kände mej ren i kroppen (då har jag tänkt bort alla San Fransisco-drinkarna som jag drack). Jag käkade sallad, grillat kött eller fisk, grillad paprika och aubergine, oliver, tomater, lök, gurka och vitt bröd. Mådde bra av att hålla mej borta från all ost, fil och rågbröd och all hysteriskt fiberrik mat som jag ätit i flera år för att det ska vara bra för magen. Men jag tror inte på det längre, jag tror fan jag är allergisk mot fibrer. Nu har jag ätit laktosfritt i sex veckor också, och mår väldigt bra.
Vitt bröd, laktosfritt, rent magert kött och grönsaker. Jag vet inte vad den kosten kallas, men det ligger ganska nära det klassiska medelhavsköket.
Steinbeck och sol
Efter att ha varit däckad i fyra dagar med nån slags influensa, har jag sakta börjat skramla igång igen. Det är ju så soligt och skönt ute, att jag är bara tvungen att försöka ta mej ut i värmen. Jag släpar ut en brassestol (och tänker på brassestolstestet med Cesar, eller var det Fabio?) och John Steinbecks "Öster om eden".
Jag försöker fatta varför jag inte läst hans böcker innan, men det är fortfarande obegripligt. Finns det nån som med samma genialitet kan beskriva en dammig väg eller en skabbig hund?
Jag absorberar hans ord.
Det är underbart.
Det blir varmt i solen. Hundarna, som sällskapar mej, flåsar.
Katten, som smyger på hundarna, hittar en fluga som hon tuggar i sej.
Jag svettas som om febern kommit tillbaka igen, och blir påmind om att jag inte är frisk än. Det funkar inte med vilja, när inte kroppen hänger med.
Jag försöker fatta varför jag inte läst hans böcker innan, men det är fortfarande obegripligt. Finns det nån som med samma genialitet kan beskriva en dammig väg eller en skabbig hund?
Jag absorberar hans ord.
Det är underbart.
Det blir varmt i solen. Hundarna, som sällskapar mej, flåsar.
Katten, som smyger på hundarna, hittar en fluga som hon tuggar i sej.
Jag svettas som om febern kommit tillbaka igen, och blir påmind om att jag inte är frisk än. Det funkar inte med vilja, när inte kroppen hänger med.
Å så lite Eurovision
Naturligtvis måste jag också älta det här ämnet lite.
Vann fel låt? Javisst, fel låt vinner ju alltid numera, inte sant?
Jag gillar egentligen schalgerfinalen, det har jag gjort sen jag var liten. Men jag har en invändning mot den nya ordningen i evenemanget, och det är att man prompt ska sjunga på engelska. Jag vet inte vad ni tycker, men är inte poängen med det att vi som inte kan ryska, serbokroatiska, slovenska eller vad det nu är, ska kunna förstå andemeningen i texten? Hur kan det då komma sej att det engelska uttalet hos samtliga artister från den östliga delen av vår världsdel, är så erbarmligt dåligt att man inte fattar ett ord av vad de sjunger i alla fall? Maken och jag sitter och tittar på varandra och undrar vilket språk de sjunger på. Är det engelska nu?
Den ryske artisten vrider sej i kärleksplågor på scen och kvider "... maaaj scharrrrt isss baaarnin- ing!". Och jag vet inte var jag ska ta vägen, det är ju detta som gör att det blir parodi av hela tjottaballongen, som Luuk skulle ha sagt. Det är ju detta som till stor del gör det i princip outhärdligt att titta på eländet.
I år röstade jag på Bosnien-Herzegovina, de sjöng på sitt egna språk, kanon. Fast precis när jag skulle ringa fick jag kalla fötter, och började fundera på om mina grannar från Makedonien skulle hata mej om de visste vilka jag röstade på. Skulle jag bli tvungen att rösta på Albanien i stället? Jag tänkte ett tag ta fram min historiebibel som jag har kvar sen jag pluggade på lärarprogrammet och läsa på om relationerna på Balkan. Hur var det nu med muslimer och kristna, serber och kroater, och mina grannar är väl albaner och inte greker?
Sen beslutade jag mej för att rösta på B-H i alla fall, för jag gillar ju låten, det är väl ändå det som det egentligen handlar om.
Eller?
Vann fel låt? Javisst, fel låt vinner ju alltid numera, inte sant?
Jag gillar egentligen schalgerfinalen, det har jag gjort sen jag var liten. Men jag har en invändning mot den nya ordningen i evenemanget, och det är att man prompt ska sjunga på engelska. Jag vet inte vad ni tycker, men är inte poängen med det att vi som inte kan ryska, serbokroatiska, slovenska eller vad det nu är, ska kunna förstå andemeningen i texten? Hur kan det då komma sej att det engelska uttalet hos samtliga artister från den östliga delen av vår världsdel, är så erbarmligt dåligt att man inte fattar ett ord av vad de sjunger i alla fall? Maken och jag sitter och tittar på varandra och undrar vilket språk de sjunger på. Är det engelska nu?
Den ryske artisten vrider sej i kärleksplågor på scen och kvider "... maaaj scharrrrt isss baaarnin- ing!". Och jag vet inte var jag ska ta vägen, det är ju detta som gör att det blir parodi av hela tjottaballongen, som Luuk skulle ha sagt. Det är ju detta som till stor del gör det i princip outhärdligt att titta på eländet.
I år röstade jag på Bosnien-Herzegovina, de sjöng på sitt egna språk, kanon. Fast precis när jag skulle ringa fick jag kalla fötter, och började fundera på om mina grannar från Makedonien skulle hata mej om de visste vilka jag röstade på. Skulle jag bli tvungen att rösta på Albanien i stället? Jag tänkte ett tag ta fram min historiebibel som jag har kvar sen jag pluggade på lärarprogrammet och läsa på om relationerna på Balkan. Hur var det nu med muslimer och kristna, serber och kroater, och mina grannar är väl albaner och inte greker?
Sen beslutade jag mej för att rösta på B-H i alla fall, för jag gillar ju låten, det är väl ändå det som det egentligen handlar om.
Eller?
Ja, eller bara dum i huvudet...
Ute ur musikidet
Jag har hittat så mycket ny musik på sistone. Jag som trodde det inte fanns nån mer musik jag kunde lära mej att lyssna på.
Redan på högstadiet började jag gå omkring med lurar på ungefär all vaken tid som inte innehöll lektioner eller tv-tittande. Jag körde slut på två walkman, en discman och en vanlig liten freestyle och ett okänt antal lurar på sex år. Antalet blandband som mixades ihop övergick säkert ett par hundra, batteriberget jag lämnat efter mej är antagligen enormt.
Jag minns att jag drömde om den dagen då man skulle kunna göra en blandad cd själv. Det verkade såå hi-tech att det väl aldrig skulle kunna hända.
Min cd-samling landar väl nånstans på 300 plattor, som numera ligger i flyttkartonger i källaren. Det var ju så förfärligt dyrt med cd:s att man var tvungen att välja sina investeringar noga. Det fanns nåra givna, U2, Sting, Springsteen som jag köpte allt nytt med utan att ha lyssnat innan. Annars fick man ju stå i musikaffären med lurar och lyssna innan man köpte nåt. Idag känns det nästan lite forntida. Och det där att låna plattor av kompisar och spela in dem på band, ja kära nån.
Under tiden jag pluggade och var mammaledig utvecklades inte min musiksamling nånting. Jag ältade runt på Lundell, Eldkvarn, Bob Marley och Springsteen. Reklamradion var ganska ny då, och kändes fortfarande rolig. Ja, det blev lite fattigt, även om Lundell hade godheten att förse mej med minst en ny platta om året. Brorsan försökte pracka på mej Winnerbäck, men det kändes inte alls som min grej.
Jag hade en gammal mp3-spelare som jag kämpade med, den var nästan omöjlig att ladda in låtar på eftersom den vägrade ta emot 95 procent av allt jag hade i datorn.
Så en dag kom maken hem med en ipod som han köpt till mej. "Åh, en ny mp3-spelare!", utropade jag glatt. Jag hade aldrig ens sett en ipod, än mindre trott att jag skulle kunna äga en. Jag trodde de kostade minst 8000.
Jag slet mitt hår lite grann innan jag fattade hur itunes funkade, och innan jag vågade köpa hem några låtar. Nu har jag insett vidden av vilken skatt som finns där, och lätt det är att konsumera musik numera. Jag blir till och med tipsad om musik som jag kan tänkas gilla, utifrån vad jag tidigare handlat. Smått fantastiskt. Det är bara att provlyssna, och jag har hittat låtar jag hört i nån tv-serie eller på radion genom att chansa på en möjlig titel och söka.
På det viset har jag hittat nya favoritartister, som jag inte hade en aning om fanns, och som man definitivt inte hör på reklamradion. Praktexemplet är John Mayer, som jag verkligen fastnat för. Andra är Paolo Nutini, Ryan Adams, Gavin De Graw och artister och band som vänner tipsat om; Band of Horses, Death Cab for Cutie, Damien Rice, Tonic med många flera. Sen är det ju lätt att komplettera och öka på samlingar av artister som hängt med i alla år, nån Springsteen-låt man saknat eller U2:s gamla skivor som var alltför repiga för att det skulle gå att rippa dem.
För ett tag sen hörde jag en tjej som sjöng så himla bra på nåt morgonprogram, sen var det bara att ladda hem när jag hörde hennes namn.
Nu är det jag som håller på och prackar på folk musik, jag har fått för mej att det är lite fint att "ge bort" bra musik. Jag blir i alla fall tokglad när jag hittar nåt nytt att lyssna på.
Jag har definitivt kommit ut ur musikidet, tack vare en liten grön pryl som jag ständigt bär med mej.
Redan på högstadiet började jag gå omkring med lurar på ungefär all vaken tid som inte innehöll lektioner eller tv-tittande. Jag körde slut på två walkman, en discman och en vanlig liten freestyle och ett okänt antal lurar på sex år. Antalet blandband som mixades ihop övergick säkert ett par hundra, batteriberget jag lämnat efter mej är antagligen enormt.
Jag minns att jag drömde om den dagen då man skulle kunna göra en blandad cd själv. Det verkade såå hi-tech att det väl aldrig skulle kunna hända.
Min cd-samling landar väl nånstans på 300 plattor, som numera ligger i flyttkartonger i källaren. Det var ju så förfärligt dyrt med cd:s att man var tvungen att välja sina investeringar noga. Det fanns nåra givna, U2, Sting, Springsteen som jag köpte allt nytt med utan att ha lyssnat innan. Annars fick man ju stå i musikaffären med lurar och lyssna innan man köpte nåt. Idag känns det nästan lite forntida. Och det där att låna plattor av kompisar och spela in dem på band, ja kära nån.
Under tiden jag pluggade och var mammaledig utvecklades inte min musiksamling nånting. Jag ältade runt på Lundell, Eldkvarn, Bob Marley och Springsteen. Reklamradion var ganska ny då, och kändes fortfarande rolig. Ja, det blev lite fattigt, även om Lundell hade godheten att förse mej med minst en ny platta om året. Brorsan försökte pracka på mej Winnerbäck, men det kändes inte alls som min grej.
Jag hade en gammal mp3-spelare som jag kämpade med, den var nästan omöjlig att ladda in låtar på eftersom den vägrade ta emot 95 procent av allt jag hade i datorn.
Så en dag kom maken hem med en ipod som han köpt till mej. "Åh, en ny mp3-spelare!", utropade jag glatt. Jag hade aldrig ens sett en ipod, än mindre trott att jag skulle kunna äga en. Jag trodde de kostade minst 8000.
Jag slet mitt hår lite grann innan jag fattade hur itunes funkade, och innan jag vågade köpa hem några låtar. Nu har jag insett vidden av vilken skatt som finns där, och lätt det är att konsumera musik numera. Jag blir till och med tipsad om musik som jag kan tänkas gilla, utifrån vad jag tidigare handlat. Smått fantastiskt. Det är bara att provlyssna, och jag har hittat låtar jag hört i nån tv-serie eller på radion genom att chansa på en möjlig titel och söka.
På det viset har jag hittat nya favoritartister, som jag inte hade en aning om fanns, och som man definitivt inte hör på reklamradion. Praktexemplet är John Mayer, som jag verkligen fastnat för. Andra är Paolo Nutini, Ryan Adams, Gavin De Graw och artister och band som vänner tipsat om; Band of Horses, Death Cab for Cutie, Damien Rice, Tonic med många flera. Sen är det ju lätt att komplettera och öka på samlingar av artister som hängt med i alla år, nån Springsteen-låt man saknat eller U2:s gamla skivor som var alltför repiga för att det skulle gå att rippa dem.
För ett tag sen hörde jag en tjej som sjöng så himla bra på nåt morgonprogram, sen var det bara att ladda hem när jag hörde hennes namn.
Nu är det jag som håller på och prackar på folk musik, jag har fått för mej att det är lite fint att "ge bort" bra musik. Jag blir i alla fall tokglad när jag hittar nåt nytt att lyssna på.
Jag har definitivt kommit ut ur musikidet, tack vare en liten grön pryl som jag ständigt bär med mej.
Bilägare
Jag äger för första gången en bil. Jag hann alltså bli så här gammal innan jag kom att stå som ägare till en bil.
Det känns ju så vuxet.
Jag lärde mej köra bil i en Ford Fiesta av äldre modell. Den väldigt lilla bilen stod i ganska bisarr kontrast till bilskolans Volvo 940. Jag är glad att jag fick lära mej köra en stor bil från början, det har varit bra genom åren.
Mamma, som lärde sej köra i en Amazon, skulle försöka vara pedagogisk och lära mej köra. Det gick sådär, och jag hade problem med bland annat exakt hur mycket man skulle vrida på ratten när man skulle svänga. Det är ju inte lätt att lära ut nåt som man själv betraktar som ryggmärgsbeteende.
Brorsan hade kört bil några år redan, när det var dags för mej att övningsköra. Han började med att tala om att man aldrig fick trycka ner gasen och kopplingen samtidigt. Sen skulle vi öva på krypkörning, ja, det kan ni ju räkna ut hur det gick. (Brorsan själv, trasslade in sej i en tallskog med Morfars bil när han övningskörde. Bilen stod plötsligt inkilad mellan några träd, och kunde med ett nödrop tråcklas ut.)
Nej, det lossnade först när jag övningskörde med vännen Hasse. Vi puttrade runt i Färjestaden en eftermiddag, och då ramlade polletten ner på allvar.
Sen dess är jag frälst på att köra bil, jag tycker det är skitkul. Främst är det nog kombinationen avskildhet, musik och akustik som tilltalar mej, jag sjunger nämligen alltid i bilen.
"Tööst!" hojtar Lilla E i baksätet, när hon åker med, hon gillar inte när jag sjunger. Och så vill hon höra på Danny, det vill inte jag.
Ja, så äger jag nu då en bil. Så här vuxen har jag nog aldrig känt mej. En Audi A3 Sportsback, svart metallic, årsmodell 2005.
Det kommer jag väl att minnas när sitter på hemmet i stödstrumpor och lägger passijangs.
Det känns ju så vuxet.
Jag lärde mej köra bil i en Ford Fiesta av äldre modell. Den väldigt lilla bilen stod i ganska bisarr kontrast till bilskolans Volvo 940. Jag är glad att jag fick lära mej köra en stor bil från början, det har varit bra genom åren.
Mamma, som lärde sej köra i en Amazon, skulle försöka vara pedagogisk och lära mej köra. Det gick sådär, och jag hade problem med bland annat exakt hur mycket man skulle vrida på ratten när man skulle svänga. Det är ju inte lätt att lära ut nåt som man själv betraktar som ryggmärgsbeteende.
Brorsan hade kört bil några år redan, när det var dags för mej att övningsköra. Han började med att tala om att man aldrig fick trycka ner gasen och kopplingen samtidigt. Sen skulle vi öva på krypkörning, ja, det kan ni ju räkna ut hur det gick. (Brorsan själv, trasslade in sej i en tallskog med Morfars bil när han övningskörde. Bilen stod plötsligt inkilad mellan några träd, och kunde med ett nödrop tråcklas ut.)
Nej, det lossnade först när jag övningskörde med vännen Hasse. Vi puttrade runt i Färjestaden en eftermiddag, och då ramlade polletten ner på allvar.
Sen dess är jag frälst på att köra bil, jag tycker det är skitkul. Främst är det nog kombinationen avskildhet, musik och akustik som tilltalar mej, jag sjunger nämligen alltid i bilen.
"Tööst!" hojtar Lilla E i baksätet, när hon åker med, hon gillar inte när jag sjunger. Och så vill hon höra på Danny, det vill inte jag.
Ja, så äger jag nu då en bil. Så här vuxen har jag nog aldrig känt mej. En Audi A3 Sportsback, svart metallic, årsmodell 2005.
Det kommer jag väl att minnas när sitter på hemmet i stödstrumpor och lägger passijangs.
Utelek
Det var inte mycket tid man tillbringade inomhus när man var liten. Det är ju så alla minns det; man var ute jämt. Man for runt i villakvarteren på cykeln, en hel flock med ungar.
Där jag bor idag, har det blivit ett gäng barn som leker. De cyklar, springer, smyger, kickar boll, slåss med "lasersvärd". åker inlines och kastar studsboll. De kan gå till varandra och ringa på, och när kvällen kommer vill ingen gå in.
Jag har längtat efter det, för min barns skull, det är en underbar tid i livet. Jag kan inte minnas att man hade nåra bekymmer eller måsten, ingen ångest eller rädsla. Livet var sol, fika och skrapade knän.
En granne berättade häromdan att Lilla E brukar komma till dem och ringa på. Allt hon vill då är att klappa deras uråldriga labrador en stund, sen springer hon ut igen och leker vidare. Precis som om hon plötsligt kommit på att "ja just det, det är en hund som måste klappas också".
Allt jag behöver göra är att fixa vatten till törstiga barn och fylla på med mat var tredje timme. Det är frihet, för mej också.
Där jag bor idag, har det blivit ett gäng barn som leker. De cyklar, springer, smyger, kickar boll, slåss med "lasersvärd". åker inlines och kastar studsboll. De kan gå till varandra och ringa på, och när kvällen kommer vill ingen gå in.
Jag har längtat efter det, för min barns skull, det är en underbar tid i livet. Jag kan inte minnas att man hade nåra bekymmer eller måsten, ingen ångest eller rädsla. Livet var sol, fika och skrapade knän.
En granne berättade häromdan att Lilla E brukar komma till dem och ringa på. Allt hon vill då är att klappa deras uråldriga labrador en stund, sen springer hon ut igen och leker vidare. Precis som om hon plötsligt kommit på att "ja just det, det är en hund som måste klappas också".
Allt jag behöver göra är att fixa vatten till törstiga barn och fylla på med mat var tredje timme. Det är frihet, för mej också.
